(Fritt efter en visa av Espen Hana)
Han var den fjärde vise mannen, han Oddgeir. Han som skulle försova sig ut ur legenden.
Han red alltid längst bak. Det hade blivit så den första dagen och vanan gjorde att han fortsatte rida där. Det var ganska praktiskt. Han såg ryggen på den som var framför, ryggen och kamelens vaggande bak. Han behövde inte koncentrera sig på stjärnan och vägen utan kunde sitta i sina egna tankar.
De var så fina och förnäma, de andra tre. Raka i ryggen och alltid lika vackert klädda, med ansade skägg och mantlarna i ordning. Till skillnad från honom själv, hans kläder var ofta skrynkliga och lite fläckiga. Han hade sett deras blickar men när han satt där, längst bak i tåget, tyckte han inte att det spelade så stor roll. Han var lycklig där han satt. Berättelserna han hörde om kvällarna följde honom genom dagarna. Där han red, längst bak i tåget, kunde han tänka igenom legenderna i lugn och ro. I tanken kunde han vira in dem i mjuka skinn för att kunna ta fram dem och minnas dem när han ville.
Varje dag var det samma sak. De startade medan det fortfarande var mörkt. Tog ut riktningen med hjälp av stjärnan, valde stigar och vägar som förde dem framåt i sakta mak. I mörkret red de under tystnad. Alltid med Oddgeir längst bak. Det var då han var hos Odd, barnet där hemma som inte var som andra barn. Han som såg med fingrarna för att ögonen inte släppte in något ljus, han som var så klok trots att han bara var ett barn. Han som hade sagt Far, låt tanken flyga fri varje dag i gryningen, så kan vi mötas.
Han hade gjort det, han Oddgeir. De andra visste inget. Han var helt tyst där bak i tåget och samtidigt var han hemma. Då smekte han Odd över huvudet. Då berättade han legenderna och då målade han hela resan för Odd. Det var den viktigaste stunden på dagen. Hans stund med Odd. Det var då han samlade kraft för att fortsätta.
När solen stod högt stannade de och vilade en stund, åt bröd och frukt och kanske lite torkat kött och så fortsatte de igen. Alltid med Oddgeir längst bak. Framåt kvällen stannade de för natten. Ibland var det långt mellan byarna, det hade hänt att de slog läger i det fria, men oftast stannade de i byar. Det var ständigt nya byar, nya ansikten, nya högtidliga män, nya samtal med nya byäldste. Nya kvinnor som bar fram mat och vin och nya eldar. Det var bara sovmattorna som var de samma. Och deras berättelse.
Stjärnan skulle de berätta om.
Konungabarnet som stjärnan skulle visa dem.
Och undret.
De dyrbara gåvorna.
Guld.
Rökelse.
Myrra.
Det skulle de berätta om.
Mest skulle de tala om konungabarnet. Han skulle sitta tyst medan de talade. Inte för att han inte visste eller inte räknades, utan för att han inte ville. Han tänkte på barnet, det lilla konungabarnet. Men inte för att det var ett konungabarn, utan för att det var ett barn. Att få andas in i håret på ett nyfött barn, att få hålla den lilla, lilla handen och höra de små andetagen. Det var i de lägena som livet var vackrast. Det här konungabarnet var ett märkvärdigt och speciellt barn, det var ju därför de var på väg dit. Men framför allt var det ett barn.
Det skymde redan. Han såg byn där framme.
Det var i den byn det skulle hända.
Det var där han skulle försova sig ut ur legenden.
Men det visste han inte än.
Barn samlades vid de låga husen, tysta och skygga för de främmande männen med främmande dialekt och kameler. Att hälsa på männen i rätt ordning, ordna med mat och husrum och se till att kameler och packning togs om hand, det skulle ta en stund. Ibland fick de en enkel måltid, ibland rustades det till gästabud när de kom. Den här kvällen, i den här byn där han skulle försova sig ut ur legenden, låg de till bords med byns åldermän. Här bjöds de på kött i tjocka skivor, grönsaker och bröd för att fånga såsen. Tjänare fyllde på vin och det smakade underbart efter den långa resan.
Så började de berätta.
Om stjärnan som de följt under många dagar.
Om konungabarnet som stjärnan skulle visa dem.
Om undret.
Och om de dyrbara gåvorna.
Guld.
Rökelse.
Myrra.
Mest talade de om konungabarnet.
Han lät tankarna vandra iväg.Gåvorna var väldigt förnäma och dyrbara. Han hade tittat på dem ibland, när de hade vecklat ut dem ur sina skyddande tygstycken. Mycket förnäma och dyrbara. Han måste ändå erkänna för sig själv att det inte var hans idé.
Männen hade tystnat och åldermännen ställde eftertänksamma frågor. Om förtryck och underkastelse. Om revolt och romare. Och om konungabarnet. Samtalet böljade likt en stilla sjö.
Oddgeir kände tröttheten svida i ögonen. Kanske var det vinet och den stadiga måltiden som gjorde det. Kanske var det bara resan. Han tyckte att han hade en mantel innanför ögonen, en mantel som kunde svepa in honom i ett mjukt mörker.
(Oddgeir, Oddgeir, varför somnade du inte, Oddgeir? Varför gav du inte efter? Hade du gjort det så hade de andra kunnat väcka dig. Då hade du inte försovit dig ut ur legenden. Varför kämpade du dig upp till vakenhet igen?)
Han sträckte på sig och såg sig omkring. I oljelampornas sken såg han alla eftertänksamma män. Han reste sig tyst och omärkligt och gick ut för att lätta på trycket och för att bli klarare i sinnet. Den kyliga luften slog emot honom. Han såg en eld en bit bort och några barn som sprang och lekte i närheten. Han gick dit.
Barnen samlades runt honom, precis som de brukade. Han såg deras lysande, längtande ögon. Han satte sig på marken med barnen omkring. Kvinnorna kom närmare. De sa att de kom för barnens skull men deras ögon hade samma längtan, samma önskan att få höra. Och Oddgeir började berätta som han hade gjort så många kvällar tidigare. Om resan. Om vilda djur och onda andar. Om Odd. Alltid om Odd.
När han tystnade sov de minsta barnen redan. Tjänstefolk ledde hem trötta barn och kvinnorna liksom vaknade till och skyndade sig hem för att reda nattläger. Snart var han ensam vid elden, bortsett från två skuggor. Det var en liten pojke som sov med huvudet i sin mammas knä. Han såg på dem, kvinnans slitna dräkt och pojkens ansikte, pojken som var så smärtsamt lik Odd. Han reste sig och frågade med en gest kvinnan om han skulle bära hem pojken. Hon log tacksamt till svar.
Sida vid sida gick de genom byn. Förbi salen där männen fortfarande talade. Förbi brunnen och in i en gränd och fram till det lilla huset. Han lade ner pojken i sin bädd och bredde en fäll över honom, till skydd mot den kyliga nattluften.
Han stannade hos kvinnan den natten. Det var då det hände. Det var då han försov sig ut ur legenden.
Han vaknade av att kvinnan skakade honom. Det var redan gryning. Han reste sig hastigt och skyndade genom byn, bara för att upptäcka att männen och de dyrbara gåvorna redan var borta. I största hast gjorde han i ordning sin packning för att rida ikapp dem. Just när han skulle sitta upp kände han någon röra vid benet. Det var den lille pojken, som han hade burit hem föregående kväll. Han hade med sig ett knyte som han sträckte fram. Oddgeir tvekade. Skulle han hasta iväg? Kunde han det? Utan att ta ett ordentligt farväl av pojken?
(Oddgeir, Oddgeir! Om du hade skyndat dig, Oddgeir, då hade du hunnit ifatt de fina förnäma männen som du hade färdats med. Då hade du varit kvar i legenden. Men du valde en annan väg, Oddgeir. En annan och okänd väg.)
Han vände sig mot pojken. Han satte sig på huk och såg pojken djupt i ögonen. Så sträckte han fram handen och trollade fram en liten pärlemorknapp ur örat på honom. Och ännu en och en tredje också. Pojken såg på honom med stora tindrande ögon. Oddgeir höll fram knapparna och den lille pojken tog dem och rusade iväg, ivrig att få visa sin skatt för sin mor.
När Oddgeir äntligen kom iväg syntes inga stjärnor på himlavalvet längre. Hela dagen red han lite på måfå, eftersom han inte kunnat ta ut riktningen. Ingen som han mötte hade sett de andra männen eller kunde tala om vilken väg de hade tagit.
Det skymde framåt kvällen. Han började fundera på nattläger när han såg en stjärna tändas på himlen. Förvisso inte lika stark som den han tidigare hade följt, men helt säkert en stjärna. Han bestämde sig för att följa den. Det mörknade mer och mer. Nu såg han tydligt att stjärnan hade stannat ovanför ett hus och han förstod att han var framme. Just när han klev av kamelen mindes han knytet som han hade fått av pojken, han som var så lik Odd. Barnagråt hördes genom den tunna dörren och han tog med sig sitt knyte och gick in. Där inne gick en ung kvinna med trötta steg fram och tillbaka över golvet, med ett gråtande spädbarn i famnen.
Han gick fram till dem och lyfte med varliga händer barnet ur mammans famn. Han knöt upp lindorna runt barnet och såg till att allt var rent och torrt innan han lindade in barnet igen. Precis så som kvinnor i alla tider hade gjort. Precis så som Odds mor hade gjort medan hon levde. Han öppnade knytet och tog fram de gåvor han hade med sig. En bit ost, ett bröd och ett krus med getmjölk hade han. Han bjöd kvinnan att äta, samtidigt som han matade barnet med getmjölken. Kvinnan åt raskt, nästan gluptskt, han förstod att det var ont om mat i huset.
Och så blev det stilla. Kvinnan hade utmattad somnat på fällen framför elden. Det lilla barnet, hennes lilla dotter, låg förnöjd i hans famn. Gråten hade tystnat och plötsligt lystes hennes ansikte upp i ett tandlöst leende. Han lossade lite på lindan för att kunna räkna hennes små fingrar. En, två, tre, fyra, fem. Och den andra handen. En, två, tre, fyra fem. Han såg på ögonen och näsan och de fina små öronen. Sakta strök han henne över kinderna och snart hade hon somnat i hans famn. Försiktigt la hand flickan bredvid sin mor. Tyst gick han ut genom dörren.
Där stannade han.
Han såg upp mot stjärnan.
Där ute i mörkret förstod han ordet de hade talat om varje kväll under resan.
Han förstod nu vad ett under var, för visst hade han sett ett under.
För överallt där det har fötts ett barn har det skett ett under.
Han log upp mot stjärnan.
Han tyckte precis att den blinkade tillbaka.
