Jag var sju år och gick i söndagsskola. Mamma hade ställt upp flanellografen på bordet. Vi levde oss in i bilderna och berättelsen och vi satt som levande ljus. David hade gömt sig för Saul långt inne i en grotta, och Saul kom med sina soldater för att leta upp och döda honom. Men soldaterna såg inte David i grottan. De gick till och med och lade sig för att sova i grottan, trots att David var där.
- Varför hittade inte Saul honom, frågade vi.
- Soldaterna gick inte tillräckligt långt in.
- Varför inte då?
Mamma var tyst lite.
- För att det var så mycket spindelväv. Gud hängde spindelväv i vägen för att skydda honom och soldaterna tyckte att spindelväven var otäck.
Vi accepterade hennes svar. Naturligtvis. Mamma sa det, hon var söndagsskollärare och alltså var det sant. Jag har tänkt på det ibland när jag har känt mig skyddad, när jag har sluppit se otäcka saker eller klarat mig undan något farligt. Att Gud hängde spindelväv i vägen för att skydda mig. Jag påminde mamma om spindelväven för några år sen. Jag insåg med förvåning att det inte var riktigt ordagrant ur Gamla Testamentet utan att det var något som hon bara hade hittat på.
En annan sak som hon lärde oss i söndagsskolan är att man skall böja huvudet och blunda när man ber. Jag gör det fortfarande med automatik. ”Låt oss be” säger prästen hemma i vår kyrka i Skövde och jag böjer huvudet och blundar. Om jag lyssnar på högmässan när jag kör bil är jag riktigt farlig.
Nu när mamma är borta så är det så många minnen som har kommit tillbaka, jag blir fylld av både glädje och tacksamhet och vemod. Jag minns den gången när Pontus sov över hos oss och mamma läste för oss ur Bullerbyböckerna, om oxeltanden med magisk kraft och flickorna byter ut den mot Agdas gamla löständer. Mamma skrattade så tårarna rann när hon läste och det tog en evig tid innan hon hade kommit igenom kapitlet. Och Pontus som inte var van vid mammas bryt bara tittade på henne med stora ögon. Och bara för att Pontus var så allvarlig och förvånad så skrattade hon ännu mer.
Det var alltid mycket folk på Furutorp när vi växte upp. Predikanter och grannar och släktingar och farmor och farfar och sommargäster i Stugan och tyskar och folk som skulle köpa potatis, alla var de välkomna. Kom det folk och det var matdags så satte man fram en tallrik till. Mer än en gång har jag hört mamma stå vid spisen och säga
- Gode Gud välsigna maten, annars räcker inte potatisen.
Jag har lärt mig mycket av det. Att alla är välkomna och att det alltid finns plats för den som är hungrig. Och att maten räcker till alla.
Hennes parkinson gjorde livet komplicerat för henne. Hon hade mycket humor och vi skrattade ofta, även när sjukdomen blev svårare. Det var svårt att medicinera och allt svårare blev det med åren. Visst kunde hon bli arg och ledsen och trött, men hon hade kvar sin slagfärdighet och sina snabba repliker. Ibland förvånade hon oss allihop med sina infall. Vi var i Oslo 2004. Det var mamma och pappa och vi fyra döttrar. Vi åkte färja dit och hem. Det var middag på båten och hovmästaren kom och tog upp beställning på dricka. Vi var ordentliga och tog lättöl och mineralvatten och sist på den här lilla rundan var mamma.
- Jag vill ha en stor stark, sa hon. Vi bara tittade på henne. Och inte nog med det – på hemvägen beställde hon också en stor starköl.
Det går inte att stoppa tiden. Mamma var mätt på att leva och hon tyckte själv att hon hade levt klart. Nu är hon borta - eller hemma, beroende på hur man väljer att se det - och vi kommer att ha kvar minnet av henne i ett särskilt ljust rum i hjärtat.
Spindelväven i grottan där David gömde sig för Saul, den kommer jag att fortsätta tro på.
Och jag kommer för alltid att blunda när jag ber.
