Den Sortens Mamma Som Kan Lösa Problem

Mobilen ringde medan jag deltog i telefonmöte. Det var dottern. Jag stängde av ljudet och fortsatte mitt möte.
Några minuter senare ringde det igen. Det var samma dotter.
"Jag sitter i möte" messade jag till henne.
"Ring sen" svarade hon. "Det är viktigt."

När mötet var slut stängde jag av datorn, släckte och låste och gick. Medan jag var på hemväg ringde jag till henne.
- Hur är det? frågade jag, på mammors vis.
Hon suckade. En djup suck, en sån som mammor känner ända in i hjärtat, där där den där sista resten av navelsträngen alltid finns kvar.
- Mamma, började hon.
Navelsträngen vibrerade.
-Du vet att jag älskar dig, sa hon.
Vibrationerna ökade.
- Men det är en sak, fortsatte hon.
Jag stannade. Det här var allvarligt. Vibrationer i hjärtat, hennes bekymrade röst, sucken, jag kunde inte gå medan jag lyssnade. Och knappt andas.
-Varför. Varför har du gett mig höfter som är två decimeter bredare än min midja?
Det brast för mig och jag skrattade så att jag skrek.
-Mamma, det här är faktiskt inget att skratta åt.

- Menar du på fullt allvar att det var för det här du ringde?
- Ja.
- Jamen lilla gumman, det där är lätt åtgärdat. Det är bara att du äter mer!

Det känns bra att vara Den Sortens Mamma Som Kan Lösa Problem.

Ett opp å ett i minne

Jag skulle jobba i Mölndal idag. Det sker inte så ofta men idag skulle jag på utbildning. Klockan nio skulle den börja, jamenhejsan, tidiga morgon.

På jobbet hade de en bil som skulle lämnas i Mölndal och jag lovade att köra dit den. Halv sex satt jag vid frukostbordet. Ögonen var öppna, det var de, för jag såg att mjölken flockade sig i koppen. Jag hällde ut kaffet, jag var inte säker på om jag hade tagit den gamla eller den nya mjölkförpackningen, men när jag gjorde om proceduren med den nya mjölken blev resultatet det samma. Mjölken flockade sig och jag hällde ut den koppen med.
Då var kaffet slut.

Nåväl. Jag packade in grejerna i bilen och for iväg. Jag tänkte stanna uppe vid macken i rondellen och köpa kaffe, men jag ångrade mig och for iväg. I Vårgårda var jag akut kaffetörstig och stannade. Jag klev ur bilen, letade efter plånboken i jackfickan... och i ryggsäcken... och i jackan igen...
Den fanns ingenstans.

Så där satt jag.
Utan kaffe.
Utan plånbok.
Utan lunchpengar.
Utan månadskort att åka hem på.

Jag ringde kollegan CF men där var det upptaget.
Nåja, det får lösa sig i Mölndal.
Bara jag inte behöver visa körkortet. Det var en trafikolycka på ett ställe, ambulanser och polisbilar och grejer, så polisen hade väl inte tid att kolla mitt körkort.
När jag kom fram till Mölndal fanns både CF och CF (jag har två kollegor som heter CF för enkelhetens skull) där. CF hade ett kort med kontoladdning som jag fick låna och så lovade hon att betala min lunch.

Så kom lunchen.
Restaurangen hade dessvärre problem med sin kortläsare så min förra chef fick betala för oss alla tre. Men sen försvann hon i vimlet i restaurangen, med en mobiltelefon mot örat. Jag hann inte fråga vad lunchen kostade och inte tacka heller.

Jag hade tänkt springa inom garnaffären på väg till tåget men jag hade ju inga pengar så det fick vara. I morgon skall jag försöka räkna ut vem som skall ha busskortet och hur jag skall betala för lunchen.

Otekniskt

Det tar tid mellan inläggen.
Just nu har jag lite skev dygnsrytm. Man får lätt det efter en vecka i Skåne.
Och så försöker jag skriva lite ibland och det får mig att ligga vaken och tänka. Visserligen på roliga och trevliga saker, men jag ligger vaken i vilket fall som helst.

Sven-Arne försöker öppna ett nytt konto. Vi vill ha en gemensam mailadress som skickar vidare mail till oss båda två.
Det verkar helt omöjligt. :-(
Och jag som inte ens kan se på dvd om inte han är hemma,  jag är inte till mycket hjälp i sammanhanget.