Mobilen ringde medan jag deltog i telefonmöte. Det var dottern. Jag stängde av ljudet och fortsatte mitt möte.
Några minuter senare ringde det igen. Det var samma dotter.
"Jag sitter i möte" messade jag till henne.
"Ring sen" svarade hon. "Det är viktigt."
När mötet var slut stängde jag av datorn, släckte och låste och gick. Medan jag var på hemväg ringde jag till henne.
- Hur är det? frågade jag, på mammors vis.
Hon suckade. En djup suck, en sån som mammor känner ända in i hjärtat, där där den där sista resten av navelsträngen alltid finns kvar.
- Mamma, började hon.
Navelsträngen vibrerade.
-Du vet att jag älskar dig, sa hon.
Vibrationerna ökade.
- Men det är en sak, fortsatte hon.
Jag stannade. Det här var allvarligt. Vibrationer i hjärtat, hennes bekymrade röst, sucken, jag kunde inte gå medan jag lyssnade. Och knappt andas.
-Varför. Varför har du gett mig höfter som är två decimeter bredare än min midja?
Det brast för mig och jag skrattade så att jag skrek.
-Mamma, det här är faktiskt inget att skratta åt.
- Menar du på fullt allvar att det var för det här du ringde?
- Ja.
- Jamen lilla gumman, det där är lätt åtgärdat. Det är bara att du äter mer!
Det känns bra att vara Den Sortens Mamma Som Kan Lösa Problem.
