Tio år

Vi städade i datarummet för några dagar sen. Ja, vi har ett datarum som vi aldrig är i eftersom vi har varsin laptop vid soffan och iPad i köket och var vi nu är i övrigt. Nu har vi bestämt oss för att göra om datafördes till ett bokhyllehörn. (Vi har ju som bekant ett IKEA-hem och det blir ett Billyhörn till. Jag vill ha garner och stickningar och lite verktyg och spel i den. Och så vill jag ha lite mindre trångt vid symaskinen.)

Nu kom jag ifrån ämnet. När vi städade datarummet hittade vi en mapp med mailutskrifter och -faktiskt - handskrivna brev. De är från tiden när vi började intressera oss för varandra. Just den här dan, den 26 februari 2002, kan vi nog räkna som dan då vi blev ett par. Tio år precis på dan. Det är en dag att fira.

Reseplanering

Jag, Hege och Sander skall åka till Teneriffa i mars. En vecka med - förhoppningsvis - sol, bad och kosande. Resan är ju ganska lång så idag har jag laddat ner lite spel och filmer till min iPad. Några av spelen verkar riktigt bra, jag hoppas att han gillar dem.

Åh, vad jag längtar.

Tröja

Jag har hittat ett garn som är så underbart fint och gossigt så jag måste titta på det gång på gång... det skall bli nästa större projekt, när min egen tröja är klar. Min tröja börjar bli lite otymplig att hålla på med, eftersom jag stickar fram och bakstycke samtidigt, så när jag åker tåg pausstickar jag ett par vantar. Man har precis så roligt som man gör sig.

Årsdag

Anna-Sarah föddes just den här dagen för 22 år sen.
Och mamma dog den här dagen för två år sen.
En glädje och en sorg på samma dag.

Själv har jag varit i Lidköping och jobbat. Man blir trött av att arbeta väldigt långa dagar, kan jag berätta från säker källa.

Tio år

Det är en stor dag idag. Egentligen borde den väl firas. Det är den punkt som jag kan referera till som "före" och "efter". Idag är det tio år sedan jag tog ett av de viktigaste stegen i mitt liv.

I min dåvarande blogg skrev jag att nu har jag hoppat från gungan och att jag hoppas att jag landar någorlunda mjukt.

Jag var inte så arg men rädd och trött. Mest rädd.
Jag har gråtit många tårar sedan dess. Men aldrig en enda minut har jag ångrat att jag hoppade.

Bolle

Vi hade en kusin som hette Bolle. Han blev svårt sjuk för några år sen. Vecka efter vecka kämpade hans kropp mot sjukdomar i dödens närhet och vi var många som gick med orosklumpar i magen och väntade på besked om hur det var med honom. Jag tänkte mycket på honom under de månader som han låg på sjukhus och ett ord återkom gång på gång.

Livskraft.

Jag hade så att det räckte och blev över. Och vi var många som älskade honom så hade vi bara gett lite var av vårt eget överskott så hade det sammantaget blivit oändligt mycket. Han skulle verkligen ha behövt av vårt överskott men vi skickade inte något. Inte för att vi inte ville utan för att vi insåg att det inte skulle funka. Man kan inte skicka livskraft åt någon.

Det hade varit lättare om vi hade vetat att han skulle vakna ur sin medvetslöshet om vi byggde en altan åt honom. En inglasad altan med infravärme och kalkstensplattor och en hängmatta i flätad bambu skulle vi kunna smälla ihop på fyra dagar om så vore. Vi var många som skulle ha hjälpt till om det hade gjort att han hade fått krafterna tillbaka. Det blev ingen altan heller. Inte för att vi inte ville utan för att vi insåg att det inte skulle funka. Man kan inte snickra livskraft heller.

När Bolle var så sjuk försökte jag forma mig till en bön för honom men det var förvånansvärt svårt. Att be för att han skulle orka komma tillbaka till livet, vad betydde det? Att jag misstrodde Gud och tillvaron i himlen? Eller att jag missunnade honom att komma till Gud och slippa sjukdomar och smärta? Det kändes oärligt och konstigt. Jag vände på resonemanget och bad för hans fru och deras två pojkar (den store var kanske tre, den lille bara ett par veckor gammal). Att be för hans familj kunde jag göra direkt ur hjärtat.

Han blev allt sjukare. Jag och min syster Maria satt hos honom den sista kvällen han levde. Vi pratade länge med honom om livet och döden och om dem han lämnar kvar. Det var svårt att ta farväl. Jag tog hans hand och sa ”Hälsa!” Maria sa ”Nästa gång vi ses har vi mycket att prata om.”

Det kändes trösterikt. Att vi kommer att ha mycket att prata om nästa gång vi ses. Vi kommer att ha mycket mer att prata om, än om altanen som vi aldrig byggde.

* * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * 

Hade Bolle fått leva så hade han fyllt femtio idag.
Frid över hans minne.

Övningsdag

Vi hade en övningsdag tillsammans med Anci Hjulström idag. En riktigt spännande dag. Vi övade inte så mycket sång, om man betänker att det var en sångdag, men väldigt mycket känsla. Att äga scenen, att förmedla en känsla och ett budskap och hur olika känslor skapar olika sång.

På tisdag på nästa övning skall vi fortsätta arbeta med känsla och programmet för vårt musikcafé i mars. Jag skall skynda mig dit efter kyrkorådet så att jag inte missar något.