onsdag 31 oktober 2012

Det löser sig

Det känns som att vissa saker ordnar sig.
Jobbet till exempel. Jag byter organisation i morgon. Mentalt och praktiskt har jag redan börjat det nya arbetet, i morgon blir det klart på papperet. Jag har börjat med att bearbeta statistik från SKL och göra tabeller och grejer. Efteråt kom jag på att jag borde ha tagit det lugnt i början, det kan generera extra arbete att visa framfötterna.

Vi har Frankrikebilderna som skärmsläckare på teven. När jag ser dem längtar jag tillbaka...


söndag 28 oktober 2012

Här kommer natten

I första avsnittet av Så mycket bättre var det Pugh Rogefelts sånger som skulle tolkas.
Det var mycket mäktigt.

lördag 27 oktober 2012

Furutorp

Jag har tagit kopior på några bilder jag hittade i Furutorp.
Klicka på länken om du vill se dem.

fredag 26 oktober 2012

Resande

Jobbade i Vänersborg idag.
Jag brukar ofta köra bil dit, men lättja och miljöhänsyn gjorde att jag valde tåget. Det gick väldigt bra, buss till stan och tåg till Herrljunga och tåg till Vänersborg och en liten promenad genom stan. Precis lagom i tid till mitt möte. Jag hann plocka några kastanjer och lägga i jackfickan medan jag gick. Så länge man har kastanjer i fickan är man fortfarande ung.

Hemvägen hade jag i och för sig kollat på Västtrafiks hemsida, min inte vad det var för färdsätt. Så i stället för att kunna sitta och jobba på tåget som jag hade tänkt mig, så åkte jag buss till Trollhättan och bytte där till en annan buss till Skövde.

Och sitta med laptop i knät på en buss när åksjukearmbanden är hemma?
Skulle inte tro det.

Ikväll är Sven-Arne på After Work. Jag har gått igenom ett fotoalbum från Skåne och hittat några riktigt härliga bilder, på pappa och mamma och moster Inger och pappas traktor, grållen från 1949, den som fortfarande finns kvar. Med andra ord har jag haft en avslappnad fredagskväll,

torsdag 25 oktober 2012

Vinterplanering

Jag tänker på roliga saker ikväll, saker som vi skall göra och uppleva i vinter.
Man måste göra det när det är mörkt ute.

Middag i Tidaholm på Allhelgona med övernattning och allt. Candle light dinner. Jajamensan.
En resa till Stockholm för att träffa två par som är riktigt nära vänner till oss. Candle light dinner där med.
En resa till Lübeck bara för oss.
En resa till Skåne med lite lagom mycket arbete. 
Adventskonserter och julkonserter.
Nyår i Skåne, med syster och svåger och en trevlig granne.
En resa för Hege och Sander och mig.

... Och sen har det börjat ljusna och bli vår i luften.



söndag 21 oktober 2012

Jag heter Hjalmar

Jag fick främmande idag. 
De hade mat med sig men jag fick inget av det. 
I stället somnade jag i Farfars famn.
Han blev suddig på bild, min farfar, 
men det finns en film som jag skall titta på när jag blir större.


Och den här tanten la beslag på mig nästan hela tiden.
Undrar vad jag skall kalla henne? 
Brorsan säger Farmor ibland och Karin ibland.
Jag kanske hittar på ett eget namn.


Här är jag när pappa argumenterar om manlighet.
Själv lyssnar jag inte för jag funderar på
rosa balletttrikåer och ett par konståkningsskridskor.


Det här är Mamma. Det är hon som har käket...


...utom ibland när Pappa har det.

fredag 19 oktober 2012

Allting kan gå itu

Vill härmed tala om att det inte var mitt fel.


Jag stod helt fredligt inne på Pressbyrån på Centralen i Göteborg. Jag tänkte köpa en varmkorv innan jag åkte hem. Precis när det var min tur gick brandlarmet och lyset slocknade.
Jag gick ut, tillsammans med alla andra.
Efter en liten stund kom tre brandbilar och en polisbil med full sula och sirener och blåljus och alltihop och en massa män i overaller och hjälmar vällde ut.
Mitt tåg skulle gå från perrongen närmast.
Det var tio minuter försenat för det var något som måste lagas först.

Jag försäkrar, jag hade inte micklat med det heller.

Jag tänkte fotografera alltihop, brandbilar och allt, men jag har tappat min mobil i golvet så att skärmen sprack. Jag fick ta till en katastrofmobil och på den fungerade inte kameran.

lördag 13 oktober 2012

Minnestal på pappas begravning

Pappa lagade mat och bakade bullar och hjälpte mamma att klä på sig när kroppen inte gjorde som hon ville. Och samtidigt höll han på med sina egna projekt, med templet och gården och skogen och EFS. Så fick han en hjärtinfarkt. Det var när mamma fortfarande bodde hemma. Hon var redan märkt av sin sjukdom och hade svårt att klara sig på egen hand, så jag ringde till henne med en gång.
- Hur klarar du dig nu när pappa är på sjukhus? frågade jag.
- Det går så bra, svarade mamma. Lasse har fyllt på pannan och Filippa har kommit in med posten. Det går så bra… Men det är klart – han är ju ändå lite sällskap.

 Både pappa och mamma hade väldigt mycket humor. Pappa var väldigt rapp i sina kommentarer och hans historier var kanske inte alltid riktigt sanna, men de hade ett underhållsvärde och blev bättre och bättre med åren. Ibland tänkte jag mig inte för och återberättade hans historier för människor som visste hur det var egentligen, och det är inte alltid som de höll för den typen av granskning. Vissa av hans uttryck har jag tagit efter. Som när vi var många som höll på i köket samtidigt, och han sa ”Säg till om du är i vägen.” och när mamma stod i flera dagar och lagade mat till julagillen och pappa kom in och lyfte på locken och sa ”Å va ska vi äda då?”

Han var ju inte så stark som han låtsades. Njurarna krånglade men det fick vi inte prata om. Och hjärtat och blodtrycket var inte heller bra och inte hörseln heller. När han fick diagnosen parkinson höll vi på att ramla av stolen. Vi var så inställda på mammas parkinson så vi hade aldrig nånsin märkt att han också hade det. Men trots att han hade blivit lite orörligare med åren så höll han ändå igång, ända till slutet. Gräset skötte han ju själv. Han klippte det bara några dagar innan han dog. Och tänk på hur han måste ha trixat för att få det att fungera, med bensindunken och rollatorn och käppen när bensinen tog slut mitt på gräsmattan.

Ibland var han kanske lite väl vildsint, det är väl inte så längesen han välte med traktorn i skogen och i fjol åkte han fast för fortkörning! Han hade börjat prata om att lämna in körkortet, om än motvilligt och med stor vånda. Min flicka Anna-Sarah cyklade i Malmö i somras. En bilist öppnade dörren och hon for handlöst i asfalten och fick hjärnskakning och en blödning i hjärnan. Då bestämde sig pappa för att det var tid att lämna in körkortet.
”För tänk om det skulle vara jag som körde på töser” sa han.
Nu behövde han ju aldrig göra det.

Pappa var inte den smidigaste personen i universum, det är ett som är säkert. Vi hade våra kontroverser, kan man säga. Och nog finns det en och annan i släkten och vägföreningen som har sett honom bli riktigt arg. Då fick man hålla sig undan en stund tills det värsta hade gått över... för det gjorde det oftast. (Men inte alltid…)

Pappa var mycket stolt över Furutorp, med all rätt! Han sa en gång att när Gud skapade Furutorp tyckte han att det vore synd att förstöra den fina jorden, så stenarna la han i Snärshult i stället. Men även om Gud var varsam när han skapade Furutorp så behövde någon förvalta gården. Det har inte alltid funnits jordvärme eller åkgräsklippare eller ens konstbevattning. Och jag minns hur pappa satt ibland på kvällarna med räknemaskin och bokföring och räknade och räknade, för att få ihop till restskatt och konstgödsel.

När vi flyttade hemifrån blev det väldigt tyst på gården. Och ännu tystare när mamma flyttade till Skansenhemmet. Pappa ringde till oss töser varje söndag. Han tittade på tevegudstjänsten på förmiddagen. Efter predikan tyckte han att han kunde resten, så då började han ringa. Mig hade han kommit till kvart i elva. De gånger ingen av oss fyra svarade var bäst, för då var vi i kyrkan allihop.

Och så fick pappa hjärnblödning och for i golvet. Det var en söndag och det var Anders som kom dit och hittade honom. Pappa kom in på sjukhuset och läkaren som ringde gav oss egentligen inte så mycket hopp om att vi skulle hinna ner alls. Men furutorpare är ett segt släkte. De första två dagarna var pappa helt klar. Han visste var han var och jag frågade om bensin till trimmern och klipparen och han berättade om plåtdunken och röda plastdunkar och Arnes motortjänst och tvåtaktolja. Han skämtade med sköterskorna och gav oss svar på tal när vi sa något. Läkaren och sköterskorna trodde knappt att det var samma person, när de tittade i journalen och när de pratade med honom. De gjorde en extra röntgen, för de kanske hade felbedömt storleken på blödningen.

Men det hade de inte.

På onsdagen hade pappa slutat öppna ögonen men han tryckte våra händer så han var medveten om att vi var där. Den dan hade sjukhuskyrkan en liten andakt i dagrummet på avdelningen. Det har de en gång i månaden. Vi bjöd in dem till salen och tillsammans sjöng vi ”Att få vara försonad med himmelens gud, det är nåd, ja underbar nåd”. När vi sjöng rann det tårar nerför pappas kinder.

På torsdagskvällen stod jag på ena sidan sängen och en av sköterskorna på den andra. Vi höll pappas händer helt stilla, medan han sakta gick över gränsen till Gud. Det var värdigt och stilla och det känns ändå som en fin gest, att vi släppte hans händer först när han var framme.

Det är en märklig känsla att vara på Furutorp nu, det är tyst och tomt och det luktar varken kaffe eller köttbullar när man kommer in i köket. Nu försöker vi vänja oss vid det nya. Vi har redan gjort ganska stora förändringar, vi har till exempel flyttat köksbordet fram till fönstret. Det låter kanske som ett litet steg men för oss var det en väldigt stor skillnad, för bordet har alltid stått likadant, så länge tillbaka vi kan minnas. Det kändes väldigt innovativt.

Jag såg häromdagen en dikt av Gunnar Silfverstolpe. Den börjar så här:

Han talte nyss. Han satt vid detta bord.
Vi borde nog ha lyssnat mera spänt,
ty allt hans öga sett, allt hans hjärta känt
fanns kvar i luften kring hans stilla ord.

Det stämmer väldigt bra in på pappa. Han var en stark personlighet och en klok man. Han lämnar ett stort tomrum och väldigt många minnen efter sig.

Och som mamma sa:
”Han var ju ändå lite sällskap.”

fredag 12 oktober 2012

Vaken


Vi är i Skåne nu. Sexton personer är vi den här helgen.
Om nio timmar skall vi vara i kyrkan.

Och här ligger jag och är klarvaken.
Det finns hur mycket som helst att fundera på.
Gamla bildäck och en truck och mammas norska finbestick som inte tål maskindisk och hästsadeln och sju par likadana stövlar och litermåttet som läcker och tidningsurklipp och fårstängsel.
Vad är det för vits med att fundera på det mitt i natten?

Alldeles stjärnklart utanför. Och knäpptyst.
Sven-Arne sover bredvid mig.
Hans lugna andhämtning i rummet.

Jag funderar på talet jag skall hålla.
Kommer jag att klara det?
Jag borde verkligen sova. Det blir en tuff dag.

torsdag 11 oktober 2012

Hyllning

Som en speciell hyllning till Sven-Arne på sextiofyraårsdagen kommer denna skönsång i repris.

Nu har vi just ätit frukost. Och jajamensan, jag lagade den som omväxling.
Idag skall vi till lilla barnbarnet som vid det här laget har hunnit bli två veckor gammal.

En glad dag. Håll kvar den känslan, Karin.

tisdag 9 oktober 2012

Kärlekens tid

 Vi hade tänkt sjunga den för pappa på hans åttiofemårsdag, jag och mina syrror.
Det blev inte så. Fyra dagar innan födelsedagen dog han.

Vi har den i ett sånghäfte i kyrkokören.
Vi sjöng den som sista sång i kväll.
Pappa skall begravas på fredag.
Han skulle ha tyckt om den.

måndag 8 oktober 2012

Världen är en sorgeö

Okristligt tidigt.
Arbete i Mölndal tre dagar i rad och lång restid dit och hem.
06.20 hemifrån. Ikväll är jag hemma framåt åtta. Förhoppningsvis nån timme tidigare i morgon.
Bit ihop, Karin. Det är bara tre dagar. Låtsa att du inte har sovit dåligt så går det bättre.

På torsdag skall vi hälsa på lille Hjalmar, två veckor gammal. Skönt att ha en god sak att se fram emot, denna vecka som mest liknar en sorgeö.



söndag 7 oktober 2012

Dags att uppdatera?

Den här sidan dog sotdöden när vi började ägna tids Facebook.
Idag var det några (nät)bekanta som undrade hur vi såg ut. Jag gick in och tittade på sidan för att komma ihåg själv hur vår sida var upplagd. Jag kände att jag saknade sidan ganska mycket. Kanske borde jag ta tag i dagboksskrivandet här igen i alla fall?

Den som lever får se.