Jag hälsade på kollegan på sjukhuset, där han har varit länge, länge. I morgon åker han hem. Det var skönt att se honom så glad och så förväntansfull. Hans fru kom dit medan jag var kvar. Hon är den mest beundransvärda människa jag vet, sprudlande och glad och positiv, oavsett hur nära katastrofens rand hon är.
Christine, vår kantor och körledare, vill att jag och någon mer skall sjunga i Hentorp nästa söndag. Minst duett. Jag skall leta upp någon att sjunga med, för det vill jag inte missa. I övrigt är jag fortfarande trött. Kroppen behöver tid att återhämta sig efter så mycket intensivt arbete.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar