Det finns så många historier - dikt på femtioårsdagen

ag var tre veckor försenad redan från start
och jag har inte riktigt lyckats komma ikapp den förseningen än.
Mamma ville att jag skulle heta Kajsa
men pappa hade en tam kråka som hette Kajsa när han var liten
så jag fick heta Karin i stället.

Furutorp var världens medelpunkt när jag var barn.
Det var där vi bodde, mamma och pappa och mina systrar och jag.
Där fanns kusiner och fastrar
och farfar som hade gäss och hörapparat och nergångna innetofflor
och ett forstoringsglas i skrivbordslådan
och farmor som höll kalas för hela vår stora släkt och alla sa att hennes mat var god
och det var nog bara jag som tänkte att hennes köttbullar var små och stenhårda.

Jag minns hopprep och cyklar och bollar
och lekstugan som morfar byggde och raggsockor som mormor stickat
och jag minns Ullas barbiedockor,
hon hade en pojkbarbiedocka som hette Ken,
han såg ut som Robert i Boxer-reklamen, fast utan glasögon.

Pappa hade en blå traktor och vi hade kattor och kanske kor
- men jag är inte helt säker just vad det gäller korna –
och potatis, massor med potatis, och hö och skridskor
och stekt falukorv och stuvad spenat.

Jag lärde mig läsa i Ingers läsebok och så började jag skolan.
Jag sov i skolan, i flera år sov jag,
i trean när vi började läsa engelska sov jag fortfarande
för jag hade pratat engelska hela sommaren
med mina kusiner som bodde i Etiopien.
Vi hade Hej matematik och mängdlära
och vi fick lära oss hur många älgar som fick plats i ett hopprep
Det var nålfiltsmatta på golvet i klassrummet
och kolstybb på sextiometersbanan,
hur nu jag kan komma ihåg det, jag som inte tyckte om gymnastik?

Fru Kock var pianofröken och Gunnar Bergkvist var klarinettlärare.
Han sa att jag var den lataste elev han nånsin hade haft
och det var säkert sant.
Jag fick vara med i blåset ändå,
på somrarna var vi på turné och på barnkörläger och blåsarläger,
och vi cyklade till Värsjön och badade och det var jättelångt
och man var lika varm när man kom hem igen.
Jag slutade nian och gick lanthushållsskola och gymnasium
och jag var tonårig och dum
och jag gifte mig och jag fortsatte vara dum och han var också dum.
Men så fick jag två flickor och då var det ändå värt det.
Jag vill inte ha nånting ogjort,
för då skulle jag ju inte ha flickorna
och därför gör det inte så mycket
att jag tyckte att han var dum
och att han tyckte att jag var dum
för flickorna föddes mitt i allt det dumma.

Och allt rasade, som på bilderna man ser från krig,
när allt rasar och allt är moln och rök och damm.
När molnen lättade så stod Sven-Arne där mitt i rasmassorna
och till min förvåning stod mamma och pappa och mina systrar också där och väntade,
de hade stått och väntat vid kanten av mitt Pompeji i tjugo år
och barnen kom tillbaka och Sven-Arnes barn kom och barnbarnen med.
Och mamma blev sjuk och Maria sa
”Hon brukar vara sjuk men hon brukar inte dö”
men det gjorde hon i alla fall.

Kyrkan och nattvarden och fikagruppen fanns ju
och jobbet och alla tågresor till Göteborg
och min femtioårsdag kom…
och tänk.
Då kom ni hit allihop.

Det finns så många historier kvar.
Historier om höns som får mig att skratta hysteriskt
och historier om mina tågresor som får alla andra att skratta hysteriskt
och den om när Ann-Ewa balanserade på soffryggen och ramlade ner
trots att hon höll sig i persiennsnöret
och när Anna-Sarah skulle lära sig cykla och båda sidorna på vägen var vänster.

Och så finns ju alla historierna som fortfarande väntar på att bli till.
Så nu när ni ändå är här allihop
så kan ni väl ta fram era kalendrar
och sätta ett kryss vid påskafton år 2061
för då skall jag berätta om nästa femtio år.