Pappa lagade mat och bakade bullar och hjälpte mamma att klä på sig när kroppen inte gjorde som hon ville. Och samtidigt höll han på med sina egna projekt, med templet och gården och skogen och EFS. Så fick han en hjärtinfarkt. Det var när mamma fortfarande bodde hemma. Hon var redan märkt av sin sjukdom och hade svårt att klara sig på egen hand, så jag ringde till henne med en gång.
- Hur klarar du dig nu när pappa är på sjukhus? frågade jag.
- Det går så bra, svarade mamma. Lasse har fyllt på pannan och Filippa har kommit in med posten. Det går så bra… Men det är klart – han är ju ändå lite sällskap.
Både pappa och mamma hade väldigt mycket humor. Pappa var väldigt rapp i sina kommentarer och hans historier var kanske inte alltid riktigt sanna, men de hade ett underhållsvärde och blev bättre och bättre med åren. Ibland tänkte jag mig inte för och återberättade hans historier för människor som visste hur det var egentligen, och det är inte alltid som de höll för den typen av granskning. Vissa av hans uttryck har jag tagit efter. Som när vi var många som höll på i köket samtidigt, och han sa ”Säg till om du är i vägen.” och när mamma stod i flera dagar och lagade mat till julagillen och pappa kom in och lyfte på locken och sa ”Å va ska vi äda då?”
Han var ju inte så stark som han låtsades. Njurarna krånglade men det fick vi inte prata om. Och hjärtat och blodtrycket var inte heller bra och inte hörseln heller. När han fick diagnosen parkinson höll vi på att ramla av stolen. Vi var så inställda på mammas parkinson så vi hade aldrig nånsin märkt att han också hade det. Men trots att han hade blivit lite orörligare med åren så höll han ändå igång, ända till slutet. Gräset skötte han ju själv. Han klippte det bara några dagar innan han dog. Och tänk på hur han måste ha trixat för att få det att fungera, med bensindunken och rollatorn och käppen när bensinen tog slut mitt på gräsmattan.
Ibland var han kanske lite väl vildsint, det är väl inte så längesen han välte med traktorn i skogen och i fjol åkte han fast för fortkörning! Han hade börjat prata om att lämna in körkortet, om än motvilligt och med stor vånda. Min flicka Anna-Sarah cyklade i Malmö i somras. En bilist öppnade dörren och hon for handlöst i asfalten och fick hjärnskakning och en blödning i hjärnan. Då bestämde sig pappa för att det var tid att lämna in körkortet.
”För tänk om det skulle vara jag som körde på töser” sa han.
Nu behövde han ju aldrig göra det.
Pappa var inte den smidigaste personen i universum, det är ett som är säkert. Vi hade våra kontroverser, kan man säga. Och nog finns det en och annan i släkten och vägföreningen som har sett honom bli riktigt arg. Då fick man hålla sig undan en stund tills det värsta hade gått över... för det gjorde det oftast. (Men inte alltid…)
Pappa var mycket stolt över Furutorp, med all rätt! Han sa en gång att när Gud skapade Furutorp tyckte han att det vore synd att förstöra den fina jorden, så stenarna la han i Snärshult i stället. Men även om Gud var varsam när han skapade Furutorp så behövde någon förvalta gården. Det har inte alltid funnits jordvärme eller åkgräsklippare eller ens konstbevattning. Och jag minns hur pappa satt ibland på kvällarna med räknemaskin och bokföring och räknade och räknade, för att få ihop till restskatt och konstgödsel.
När vi flyttade hemifrån blev det väldigt tyst på gården. Och ännu tystare när mamma flyttade till Skansenhemmet. Pappa ringde till oss töser varje söndag. Han tittade på tevegudstjänsten på förmiddagen. Efter predikan tyckte han att han kunde resten, så då började han ringa. Mig hade han kommit till kvart i elva. De gånger ingen av oss fyra svarade var bäst, för då var vi i kyrkan allihop.
Och så fick pappa hjärnblödning och for i golvet. Det var en söndag och det var Anders som kom dit och hittade honom. Pappa kom in på sjukhuset och läkaren som ringde gav oss egentligen inte så mycket hopp om att vi skulle hinna ner alls. Men furutorpare är ett segt släkte. De första två dagarna var pappa helt klar. Han visste var han var och jag frågade om bensin till trimmern och klipparen och han berättade om plåtdunken och röda plastdunkar och Arnes motortjänst och tvåtaktolja. Han skämtade med sköterskorna och gav oss svar på tal när vi sa något. Läkaren och sköterskorna trodde knappt att det var samma person, när de tittade i journalen och när de pratade med honom. De gjorde en extra röntgen, för de kanske hade felbedömt storleken på blödningen.
Men det hade de inte.
På onsdagen hade pappa slutat öppna ögonen men han tryckte våra händer så han var medveten om att vi var där. Den dan hade sjukhuskyrkan en liten andakt i dagrummet på avdelningen. Det har de en gång i månaden. Vi bjöd in dem till salen och tillsammans sjöng vi ”Att få vara försonad med himmelens gud, det är nåd, ja underbar nåd”. När vi sjöng rann det tårar nerför pappas kinder.
På torsdagskvällen stod jag på ena sidan sängen och en av sköterskorna på den andra. Vi höll pappas händer helt stilla, medan han sakta gick över gränsen till Gud. Det var värdigt och stilla och det känns ändå som en fin gest, att vi släppte hans händer först när han var framme.
Det är en märklig känsla att vara på Furutorp nu, det är tyst och tomt och det luktar varken kaffe eller köttbullar när man kommer in i köket. Nu försöker vi vänja oss vid det nya. Vi har redan gjort ganska stora förändringar, vi har till exempel flyttat köksbordet fram till fönstret. Det låter kanske som ett litet steg men för oss var det en väldigt stor skillnad, för bordet har alltid stått likadant, så länge tillbaka vi kan minnas. Det kändes väldigt innovativt.
Jag såg häromdagen en dikt av Gunnar Silfverstolpe. Den börjar så här:
Han talte nyss. Han satt vid detta bord.
Vi borde nog ha lyssnat mera spänt,
ty allt hans öga sett, allt hans hjärta känt
fanns kvar i luften kring hans stilla ord.
Det stämmer väldigt bra in på pappa. Han var en stark personlighet och en klok man. Han lämnar ett stort tomrum och väldigt många minnen efter sig.
Och som mamma sa:
”Han var ju ändå lite sällskap.”
