Hemma i Skövde igen

Jag känner mig som Morticia Addams men nu får det vara slut på det.
I morgon skall det minsann inte vara svarta kläder.

Det värsta den här helgen var inte begravningen och inte att hålla talet och inte att sjunga sången som mamma älskade. Det allra värsta och tyngsta och som sitter kvar som gråt i mig var att se pappa när vi sa hejdå.
Det är som Bellman skrev:
Världen är en sorgeö.