Att hälsa våren i Vittsjö

Att hälsa våren, det kan inte vara så svårt.
 Jag berättade för familjen att jag skulle hålla talet här ikväll. Jag var stolt och glad över det. Hilda, min bonusdotter, svarade
Men att hälsa våren, det kan inte vara så svårt. Välkommen våren, säger man. Det tar högst fyra sekunder. Hur svårt kan det vara?

Det har varit en ovanligt svår och ovanligt lång vinter. Den började just vid klimatkonferensen i Köpenhamn och den varade fram till Internationella Kvinnodagen. Jag skulle kunna hålla hela mitt tal åt att prata om Internationella Kvinnodagen och om klimatkonferensen i Köpenhamn, men jag lämnar det därhän.
Att hälsa våren efter en så här svår vinter, det är inte så svårt.

Det är ganska längesen jag flyttade ifrån Vittsjö och de senaste åren har jag bott i Skövde. När vi åker hit åker vi genom Jönköping. Har vi gott om tid åker vi inom IKEA och köper värmeljus och servetter, har vi brått så svänger vi genast upp på E4:an. Ibland stannar vi till och fikar men ju längre vi har åkt, desto mer ogärna stannar jag.

För väntar vi lite till så är vi snart hemma.

I Markaryd svänger vi söderut, vi passerar skylten där det står Skåne Län och luffarhotellet i Emmaljunga och barnvagnsfabriken. Det går att svänga mot Snärshult när vi skall till Furutorp men oftast åker vi inom Vittsjö. Skansenhemmet, Trobeck… och så öppnar det upp sig. När jag ser Gåsadammen och järnvägen och sjön bakom den så tänker jag

”Åh… vad här är vackert! Att skapa ett Paradis kan ju inte vara så svårt. Det är ju bara att göra en kopia av Vittsjö.”

När jag växte upp i Vittsjö så tyckte jag inte att det var nåt märkvärdigt ställe. Att åka till Hässleholm var rätt spännande, men Vittsjö var inte så vidare värst. Och Furutorp, där var så lugnt och stilla och allt hade varit lika fridfullt sen världens skapelse. Jag var borta från trakten i rätt många år och det var först när jag återkom som jag insåg vilken historia som dolde sig strax under ytan.

Vi hade Fere-Nillan, till exempel. Hon blev arg på sin piga en gång, hon blev så rasande så hon fick slaganfall och stendog. Och en gång blev hennes söner, Karl och Per, osams så till den milda grad så Per sköt sin bror med hagelbössan. Karl överlevde och det var väl tur det, för han blev senare min farmors far. Han skrev långa, vackra brev hem till familjen när han var på sjukhuset i Kristianstad just över Valborg 1887. Jag skrev om det i hembygdsföreningens årsbok för några år sen. Det skånska blodet som är sävligt och lugnt och som alla har hört talas om, det måtte finnas någon helt annan stans än här.

Men fortfarande händer det ju saker i Vittsjö. Den svåra branden var ju en stor förlust för samhället, då två hus totalförstördes. Det är skönt ändå att veta att ingen kom till skada. Och så skönt att biblioteket klarade sig, det som ni har jobbat hårt för att få behålla.

Cykelvägen mellan Vittsjö och Bjärnum är ju en annan senkommen nyhet. Det är många föräldrar som har haft en orosklump i magen, i vetskapen att deras barn har cyklat längs den vägen. Nu är vägen precis klar, efter att ha varit aktuell under lång tid.

Och för den som inte gitter cykla så kommer Pågatågen. Det är inte klart när de kommer, jag kollade med tidningen TÅG strax innan vi åkte hemifrån. Men om man bor i Vittsjö så har man nog tid att vänta. För det är väl ingen som har brått härifrån?

Att hälsa våren, det kan inte vara så svårt.

Att fira en vårfest med brasa och fest är en gammal tradition. Valborg levde i Tyskland och hon blev helgonförklarad just den 1 maj. Att fira helgonet Valborg sammanföll med vikingarnas vårfirande och seden att tända eldar för att jaga bor både rovdjur och övernaturliga varelser innan djuren släpptes ut på vårbete. Runt eldarna förde man oväsen - man sköt, slog på trummor, skramlade med grytlock och skrek och tjoade.
Numera har vi manskörens sång i stället…

Min kusin Stefan sa en gång ”Det är klart att jag har tid. Tid är det enda jag har, jag får hela tiden ny.” Jag får väl också ny tid hela tiden, men den tenderar att vara intecknad och förbrukad långt innan den kommer. Jag skulle vilja ha en extra timme mellan sju och åtta, både på morgonen och på kvällen. Tänk vad jag skulle hinna, läsa morgontidningen bättre, kanske ta mig tid för att lägga på lite smink, i stället för att se ut som ”Döden tänkte jag mig så” när jag kommer till jobbet. Och på kvällen kunde jag hinna hem och laga ordentlig middag, jag kunde skriva en artikel till hembygdsföreningens årsbok och jag skulle hinna kratta trädgården och baka en sockerkaka.

Så om jag fick den där extra timmen så skulle den snart ha gått åt den också. Anders Lundin, han med Allsång på Skansen, har gjort en liten visa där texten går ungefär så här

"Och blommorna knoppas och björkarna får blad
men jag har missat våren, säkert tjugo år i rad
Det kom nånting emellan, nåt viktigt eller bra
Jag hann väl nånting annat,
men nu minns jag inte vad."

Men låt oss ta vara på den här våren. Låt oss lyssna på fågelsången och känna lukten av mossa och mylla och liljekonvalj, och låt oss stanna upp så att vi verkligen känner att våren faktiskt är här.

Och Hilda, min bonusdotter, hon hade rätt. Det är faktiskt inte så svårt att hälsa våren. Låt oss gemensamt utbringa ett göingeleve för våren.