Bolle

Vi hade en kusin som hette Bolle. Han blev svårt sjuk för några år sen. Vecka efter vecka kämpade hans kropp mot sjukdomar i dödens närhet och vi var många som gick med orosklumpar i magen och väntade på besked om hur det var med honom. Jag tänkte mycket på honom under de månader som han låg på sjukhus och ett ord återkom gång på gång.

Livskraft.

Jag hade så att det räckte och blev över. Och vi var många som älskade honom så hade vi bara gett lite var av vårt eget överskott så hade det sammantaget blivit oändligt mycket. Han skulle verkligen ha behövt av vårt överskott men vi skickade inte något. Inte för att vi inte ville utan för att vi insåg att det inte skulle funka. Man kan inte skicka livskraft åt någon.

Det hade varit lättare om vi hade vetat att han skulle vakna ur sin medvetslöshet om vi byggde en altan åt honom. En inglasad altan med infravärme och kalkstensplattor och en hängmatta i flätad bambu skulle vi kunna smälla ihop på fyra dagar om så vore. Vi var många som skulle ha hjälpt till om det hade gjort att han hade fått krafterna tillbaka. Det blev ingen altan heller. Inte för att vi inte ville utan för att vi insåg att det inte skulle funka. Man kan inte snickra livskraft heller.

När Bolle var så sjuk försökte jag forma mig till en bön för honom men det var förvånansvärt svårt. Att be för att han skulle orka komma tillbaka till livet, vad betydde det? Att jag misstrodde Gud och tillvaron i himlen? Eller att jag missunnade honom att komma till Gud och slippa sjukdomar och smärta? Det kändes oärligt och konstigt. Jag vände på resonemanget och bad för hans fru och deras två pojkar (den store var kanske tre, den lille bara ett par veckor gammal). Att be för hans familj kunde jag göra direkt ur hjärtat.

Han blev allt sjukare. Jag och min syster Maria satt hos honom den sista kvällen han levde. Vi pratade länge med honom om livet och döden och om dem han lämnar kvar. Det var svårt att ta farväl. Jag tog hans hand och sa ”Hälsa!” Maria sa ”Nästa gång vi ses har vi mycket att prata om.”

Det kändes trösterikt. Att vi kommer att ha mycket att prata om nästa gång vi ses. Vi kommer att ha mycket mer att prata om, än om altanen som vi aldrig byggde.

* * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * 

Hade Bolle fått leva så hade han fyllt femtio idag.
Frid över hans minne.