. 
Min morfar var en händig man. En vår kom han och hälsade på några veckor och byggde en lekstuga till oss. Den var välbyggd och präktig och hade riktig dörr och riktiga fönster. En gammal järnspis hade vi också. Vi fick inte elda i den förstås, men den fanns där. Lite senare byggde han en altan till lekstugan och målade stugan faluröd.
Han var alltid välklädd. Även när han hade klättrat upp på takstolen med hammare och spik så hade han vit skjorta och slips. Han kunde möjligen tänka sig att kavla upp ärmarna, men aldrig ta av slipsen. Den enda gången som han visslade var när han byggde lekstugan. Det blev som ett ordstäv hos oss.
"Skall du vissla får du gå ut och bygga en lekstuga!" sa mamma.
Ibland på somrarna fick vi ta med oss sovsäckar och bo där ute. Tre luftmadrasser fick plats. Fem om man knödde ordentligt och var på gott humör. Det hände att vi gick in igen framåt elva, för det var så otäcka ljud utanför lekstugan.
På bilden är jag fem och Inger sju. När vi lekte hemma fick vi inte ha våra finjackor, utan fick ta de gamla avlagda. På den tiden var det inte skämmigt att gå i en för liten jacka och för korta byxor och utslitna tofflor som förmodligen två syrror och några kusiner redan hade vuxit ur. Och inte var det skadligt för fötterna heller. Klämde tofflorna tog man ett par blöta sockar i dem, eller så bet man ihop tills skavet hade gått över.
Och nu, 44 år senare, försöker jag vänja fötterna vid ett par fräcka remsandaler. Det är betydligt svårare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar