I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. Och jorden var öde och tom och mörker var över djupet och Guds Ande svävade över vattnet. Och Gud sade Varde Ljus och det blev ljus. Och Gud såg att ljuset var gott. Och Gud blev glad.
Sen kom vattnet. Och någonstans att ha det. Ett upp och ett nere. Det behövdes någonstans att ha blommor och och grejer och jord verkade bra. Då kom det jord. Och med så mången plats kunde det vara lämpligt att ha något där. Han plockade fram lite liv och vips så fanns där en gråsparv. Gud gillade gråsparvar. Det behövs inte bara gråsparvar utan också gråsparvstittare. Låt oss göra människor till vår avbild, till att vara oss lika. Och så stod vi där. Med händerna i våra fickor och munnen full av palsternacka. Vi tuggade på. Vi hörde ännu till alltihop. Vi stod i oss själva och vi tittade ut på oss själva och vi såg att det var gott. Och det flög och krälade. skuttade och vindvajade, kanske porlade. Allt var liv och multi. Vi klappade händerna. Inte våra egna men varandras och när det regnade sa vi bara nä men se havet. Och vi tuggade på våra palsternackor och behövde aldrig gå på bio.
Vi trodde på alltihop ändå.
Sen kom sorgen.
(Ur Halleluja liksom av Bob Hansson)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar